Tisdag, 9 mars. Så var det dags att lämna Paris. Sista dagen börjar med ett besök på en av Bellevilles många tvättomater. (Det är tydligen inte så vanligt med egen tvättmaskin i lägenheterna här.) Där inne för tre män en livlig diskussion på något som låter som portugisiska, men i hörnet bakom raden av tvättmaskiner hittar jag en äldre dam som väntar på att hennes tvätt ska tumla färdigt. Hon hjälper mig entusiastiskt att förstå hur det hela fungerar.

Och denna allra sista dag, kylig men solig med klarblå himmel, lyckas jag till sist komma i väg till Père Lachaise-kyrkogården. Nedre delen av gravplatsen känns förfallen på ett lite gotiskt, romantiskt vis - “Förruttnelse, hasta o älskade brud att bädda mitt ensliga läger …”. Halvt söndervittrade gravvårdar ser ut som miniatyrkatedraler med sönderrostade snidade järndörrar och fladdrande girlanger av spindelväv, och de står tätt, tätt, ibland lutande mot varandra.

Högre upp träffar spåren av Europas blodiga moderna historia besökaren som ett knytnävsslag i  magen. Där finns Le Mur des Fédérés där 147 personer, de besegrade från de sista striderna som rasade i Belleville under Pariskommunen, den 28 maj sköts och kastades i en massgrav. Och här finns monumenten över dem som dog i nazisternas koncentrationsläger, tunga, skakande påminnelser om vad människor kan göra mot människor.

Och så finns ju kändisgravarna, som faktiskt inte är så mycket att se. Jag blir bara betryckt av att se hur Oscar Wildes grav klottrats ned - av hans beundrare.