Söndag, 7 mars. Dags att börja rensa i lägenheten inför avfärden och städa ut glas och tidningar. Jag slänger otroligt många tömda kaffeburkar i glascontainern på Rue Julien Lacroix och vandrar upp mot Parc de Belleville.

Det är en solig dag med molnfri blå himmel, men kyligt och blåsigt. Blommorna i parken måste ha det svårt, men kämpar tappert på. Forsythian har redan slagit ut sina knallgula blommor på kal kvist.

Den här gången tar jag mig högst upp i parken, där man har en svindlande panoramautsikt över Paris. Den bästa? Den är i varje fall gratis, till skillnad från Eiffeltornet, och lugnare än Montmartre.

Trots kylan har många sökt sig hit denna söndag. På träbänkarna trängs unga föräldrar som tagit med sig barnvagn och matsäck med studenter som sitter och pluggar med anteckningsboken i högsta hugg. Förälskade par kramas på trappstegen upp till toppen. Ett par pensionerade damer i luggslitna pälsar har tagit med sig katt och kattmat.

På väg från Parken går jag genom den otroligt betagande Passage Plantin, en trång, stenlagd gränd kantad av små stugor med små trädgårdar framför. Här skulle jag vilja bo! Det är lite Vita Bergen över det, men i Paris.

Så en tur till boulangeriet, en av de sista. Mitt favoritfullkornsbröd är tillfälligt slut, “han har just satt in nya plåtar i ugnen, madame”. Jag väljer ett annat i stället, ugnsvarmt och frasigt. Kommer att tänka på något en svensk minister berättade om EES-förhandlingarna 1991, när Sverige skulle inleda ekonomiskt samarbete med EG (som det hette då). Sverige kämpade hårt i förhandlingarna för rätten att kräva datumstämpel på bröd. Här skulle minsann inga slemma kontinentaleuropéer beröva svenska konsumenter rätten att få veta vilken dag deras limpa bakats! Men den svenska ministern kände att hans argument inte gick hem, att han inte gjorde sig förstådd. Tills den franske ministern lutade sig fram och bekymrat sade: “Men monsieur le ministre, menar ni att ni i Sverige äter gammalt bröd?”