Onsdag, 10 mars. Jag tillhör den generation som i barndomen fick lära sig att “eget beröm luktar illa”, och det sitter i. Men att upprepa andras lovord är väl ändå comme il faut. Därför citerar jag med glädje Skånska Dagbladets Gunilla Wedding, som i sin recension av Under jorden i Villette skriver: “Ingrid Hedström var både annorlunda och bra i deckardebuten Lärarinnan i Villette. Och hon blir bara bättre och bättre.”

Här finns hela recensionen:

http://www.skanskan.se/article/20100306/NOJE/703059856/0/MALMO/*/bade-lekfullt-och-allvarligt

Noterar att Gunilla Wedding är den första som upptäckt att en person ur Maria Langs deckaruniversum gör ett gästspel i boken om än i en mycket, mycket perifer roll. Det blev bara oemotståndligt att göra så när jag till min egen förvåning plötsligt insåg att Martine Poirots man Thomas i den här boken kör omkring på samma krokiga Bergslagsvägar som Puck och Einar Bure i böcker som Rosor, kyssar och döden eller Inte flera mord.

Tisdag, 9 mars. Så var det dags att lämna Paris. Sista dagen börjar med ett besök på en av Bellevilles många tvättomater. (Det är tydligen inte så vanligt med egen tvättmaskin i lägenheterna här.) Där inne för tre män en livlig diskussion på något som låter som portugisiska, men i hörnet bakom raden av tvättmaskiner hittar jag en äldre dam som väntar på att hennes tvätt ska tumla färdigt. Hon hjälper mig entusiastiskt att förstå hur det hela fungerar.

Och denna allra sista dag, kylig men solig med klarblå himmel, lyckas jag till sist komma i väg till Père Lachaise-kyrkogården. Nedre delen av gravplatsen känns förfallen på ett lite gotiskt, romantiskt vis - “Förruttnelse, hasta o älskade brud att bädda mitt ensliga läger …”. Halvt söndervittrade gravvårdar ser ut som miniatyrkatedraler med sönderrostade snidade järndörrar och fladdrande girlanger av spindelväv, och de står tätt, tätt, ibland lutande mot varandra.

Högre upp träffar spåren av Europas blodiga moderna historia besökaren som ett knytnävsslag i  magen. Där finns Le Mur des Fédérés där 147 personer, de besegrade från de sista striderna som rasade i Belleville under Pariskommunen, den 28 maj sköts och kastades i en massgrav. Och här finns monumenten över dem som dog i nazisternas koncentrationsläger, tunga, skakande påminnelser om vad människor kan göra mot människor.

Och så finns ju kändisgravarna, som faktiskt inte är så mycket att se. Jag blir bara betryckt av att se hur Oscar Wildes grav klottrats ned - av hans beundrare.

Söndag, 7 mars. Dags att börja rensa i lägenheten inför avfärden och städa ut glas och tidningar. Jag slänger otroligt många tömda kaffeburkar i glascontainern på Rue Julien Lacroix och vandrar upp mot Parc de Belleville.

Det är en solig dag med molnfri blå himmel, men kyligt och blåsigt. Blommorna i parken måste ha det svårt, men kämpar tappert på. Forsythian har redan slagit ut sina knallgula blommor på kal kvist.

Den här gången tar jag mig högst upp i parken, där man har en svindlande panoramautsikt över Paris. Den bästa? Den är i varje fall gratis, till skillnad från Eiffeltornet, och lugnare än Montmartre.

Trots kylan har många sökt sig hit denna söndag. På träbänkarna trängs unga föräldrar som tagit med sig barnvagn och matsäck med studenter som sitter och pluggar med anteckningsboken i högsta hugg. Förälskade par kramas på trappstegen upp till toppen. Ett par pensionerade damer i luggslitna pälsar har tagit med sig katt och kattmat.

På väg från Parken går jag genom den otroligt betagande Passage Plantin, en trång, stenlagd gränd kantad av små stugor med små trädgårdar framför. Här skulle jag vilja bo! Det är lite Vita Bergen över det, men i Paris.

Så en tur till boulangeriet, en av de sista. Mitt favoritfullkornsbröd är tillfälligt slut, “han har just satt in nya plåtar i ugnen, madame”. Jag väljer ett annat i stället, ugnsvarmt och frasigt. Kommer att tänka på något en svensk minister berättade om EES-förhandlingarna 1991, när Sverige skulle inleda ekonomiskt samarbete med EG (som det hette då). Sverige kämpade hårt i förhandlingarna för rätten att kräva datumstämpel på bröd. Här skulle minsann inga slemma kontinentaleuropéer beröva svenska konsumenter rätten att få veta vilken dag deras limpa bakats! Men den svenska ministern kände att hans argument inte gick hem, att han inte gjorde sig förstådd. Tills den franske ministern lutade sig fram och bekymrat sade: “Men monsieur le ministre, menar ni att ni i Sverige äter gammalt bröd?”

Lördag, 6 mars. Sista konversationskursen. Det känns riktigt trist. Institutet som driver den har bytt lokal til Rue de Louvois i 2:a arrondissemanget, och efter två timmars konversation går jag ner mot Palais Royal för att träffa  bussmentorn K som vill visa mig fler flotta hotellbarer. Det gäller att passa på dessa sista Parisdagar! (Åt middag på L’Atlas i Saint Germain på fredagskvällen.)

Om Palais Royal finns mycket att berätta. Det var till exempel här som Camille Desmoulins 12 juli 1789 eldade massorna i Paris med talet som ledde till stormningen av Bastiljen. I dag är atmosfären dock lite annorlunda. Här ligger en Corto Moltedo-butik som jag djärvt vågar mig in i; när jag blir rik tänker jag nämligen köpa en sådan där liten aftonväska från Corto Moltedo som jag inte skulle ha någon som helst användning för. Jag ägnar häpnadsväckande många minuter åt att klappa ett antal små hårda väskor, klädda med ormskinn och fodrade med hallonrosa satin, allt under uppmuntrande tillrop från en rar expedit. “Ni talar fantastiskt bra franska, madame”, säger hon listigt, men inte ens det får mig på fall. Jag lyckas dra mig ur butiken med plånboken intakt.

Efter ett besök på bokhandeln Galignanis på Rue de Rivoli bär det så vidare till hotellbarerna. Och jag säger bara: Undvik Hôtel Meurice! Här står en idiot till ung man och sovrar bland populasen som närmar sig hotellets svängdörrar. K och jag finner inte nåd för hans ögon. D v s han påstår att det är fullt i baren, men so what? Undvik stället!

Det går bättre på lika tjusiga Hôtel Crillon, där vi lättade kan sjunka ner i barens röda fåtöljer. Väldigt många mycket långa, mycket smala och mycket unga kvinnor glider omkring i hotellet. Prêt à porter-visningarna pågår, och den internationella modevärlden har invaderat Paris.

Fredag, 5 mars. Solen skiner i Paris och regionalvalet närmar sig i Frankrike. I två regioner ställer särskilda “antiminaretlistor” upp i valet, listor med enda syfte att bekämpa “islamiseringen av vårt samhälle” i allmänhet och minareter i synnerhet.

Ja, hur är det, håller minareterna verkligen på att ta över Frankrike? Jag tar en promenad i Belleville, denna brokiga stadsdel som är hem för människor från varje del av världen där kolonialmakten Frankrike någon gång hissat trikoloren, för att se hur det ser ut med fromhetslivet.

Kyrkor finns det gott om, och dem missar man inte. Inte långt från min lägenhet höjer den mäktiga Notre Dame de la Croix sitt korsprydda torn mot skyn. På Rue Julien Lacroix ligger den protestantiska Eglise Reformée de Belleville väl synlig. På Boulevard de Belleville har den lankesiska församlingens Notre Dame Réconciliatrice åtminstone en väldigt stor skylt.

Men andra trosbekännares tempel är svårare att hitta. Den stora synagogan på Rue Julien Lacroix har inga yttre tecken som visar vad det är för byggnad. På Boulevard de Belleville finns en mindre och nästan lika diskret synagoga.

Och de två moskéerna på Boulevard de Belleville är fullständigt omöjliga att se även om man har adressen. Moskén med det ståtliga namnet Abou Bakr As Saddiq gömmer sig försynt  bakom en anonym dörr trots att rätt många av kvarterets invånare lär ha sin religiösa hemvist där att döma av alla halalslakterier, tunisiska konditorier och arabiska bokhandlar som finns i närheten.

Det ser inte direkt ut som om Paris håller på att översvämmas av minareter. Men fransmännen har ett knepigt förhållande till religionen. Det svåröversatta begreppet laïcité (ungefär sekularism) är nästan statsreligion här. Det är en utmärkt princip som innebär att kyrka och stat ska hållas i sär, att altaret och svärdet ska skiljas åt. Gudsstater brukar inte vara sympatiska.

Men i dag verkar många tolka laïcité som rätten att förfasa sig över att framför allt muslimska trosbekännare visar att de finns. Det har exempelvis uppstått en oerhört upphetsad debatt över att det “Nya antikapitalistpartiet” NPA ställer upp i regionalvalet med en kandidat som bär huvudduk. Kandidaten, Ilham Moussaïd, är en frimodig feminist som bär sin sjal snitsigt knuten i nacken på piratmanér. Den varken döljer hennes ansikte eller begränsar hennes rörelsefrihet. Men många förfasar sig något oerhört.

För att inte tala om den ännu mer upphetsade debatten över att hamburgerkedjan Quick på vissa orter börjat med halal-kött i sina hamburgare. En marknadsanpassning som ökat kundunderlag och omsättning och gett nya jobb.  Men den socialistiske borgmästaren i Roubaix har anmält Quick för diskriminering, medan företrädare för högerpartiet UMP mörkt talar om brott mot “de republikanska principerna”.

Onsdag, 3 mars. Yes, eller snarare jawohl - nu ligger den framför mig, Die toten Mädchen von Villette, tyska översättningen av Flickorna i Villette.

“Er hasste Simone. Er fühlte den Hass wie ein schwarzes, ätzendes Gift im Blutkreislauf durch seinen Körper strömen, als er sie am offenen Fenster sitzen sah…”

Det är en särskild känsla att se sin egen text på ett annat språk, åtminstone första gången. (Danska är så likt svenska att det inte riktigt räknas.) Jag fick boken av Nina W på Alfabeta, på besök i Paris, över en kopp kaffe på Café Flore i Saint Germain. Bläddrar i den hela tiden för att se hur det och det avsnittet ser ut på tyska.

Tisdag, 2 mars. Jag har länge tyckt att det smäller väldigt mycket om mina klackar när jag går på gatorna i Belleville. Ställer mig på ett ben och kollar klackarna på mina Pedro Garcia-boots, men gummiklacken ser ut att sitta kvar. Tills jag till sist kollar ordentligt och ser att det bara är ett gummiskal som finns där. Inuti är gummit så nernött att jag går på spikarna.

Ett problem. Jag vet sedan förr att det är svårt att hitta snabbskomakare i Paris. Tillbringar  halva natten med att leta parisiska skomakare på nätet. Mr Minit tycks mest finnas i förorterna. Kul för dem. Funderar ett tag på att ta mig ut till Ivry eller så, men hittar till sist en nätkatalog som tycks innehålla varenda skomakare i Paris. Sedan är det bara att kolla på postnumret vilket arrondissemang de håller till i, ta fram Pariskartan, kolla in gatan och se om någon ligger på gångavstånd. Detta tar lite tid, men jag hittar ett par i 11e och ett par i 20e.

På morgonen ger jag mig förhoppningsfullt ut med mina boots i en kasse. Det är marknad på Boulevard de Belleville, och ett myller av människor trängs mellan stånd med kronärtskockor, bönor, apelsiner, nötter, korvar, ostar, pilgrimsmusslor, flundror, kaftaner, barnkläder, sjalar, ja det mesta man kan önska sig.

Skomakare 1 kan fixa klackarna. Till i morgon. Jag drar vidare. Skomakare 2 ser lovande ut, en typisk klackbar med sko- och nyckelservice. Tyvärr är det stängt, men en skylt på dörren säger att han är tillbaka “om några minuter”. Jag väntar. Tiden går. Presumtiva kunder kommer, rycker i dörren, går muttrande därifrån. “Han ska vara tillbaka om några minuter”, säger jag hjälpsamt. De ser medlidsamt på mig. “Han gör ofta så där”, säger en dam. Då går jag.

På väg till skomakare 3 går jag längs Rue Saint Maur, förbi den ståtliga kyrkan Saint Joseph, där en banderoll manar menigheten att göra bättring nu i fastetiden. Och där ligger det, skomakeriet jag missat. Det är öppet. På några minuter får jag klackarna fixade.

Sålunda presentabel om fötterna kan jag ge mig i väg till baren på ståtliga hotell Bristol, ett par kvarter från Elyséepalatset, och en träff med K, min mentor i Parisbussarnas värld. Det är annat än barerna i Belleville: kristallkronor, ståtliga blomsteruppsatser, röda soffor, 1700-talsporträtt på väggarna. Människor att fantisera om: vad pratar de om, de tre affärsmännen i soffan bredvid oss? En av dem har en kaskad av smala flätor halvvägs ner på ryggen på sin eleganta kostym. Vem är den unga kvinnan som sitter ensam i en soffa i ett par timmar och ser att vänta på någon?

På väg därifrån passerar vi Elyséepalatset där gallergrinden nu står öppen mot den festligt upplysta gården. Rysslands president Medvedev är på besök. Det blåser nya utrikespolitiska vindar över Frankrike. Presidenten som en gång kallades “Sarko l’américain” kränger krigsfartyg till Moskva.

Måndag, 1 mars. Från fönstren i min lägenhet skymtar jag träden i Parc de Belleville, Paris högsta park med panoramautsikt över staden. Den ligger på en kulle som för länge sedan låg i bondbyn Belleville och täcktes av vinrankor. Sedan blev det ett slags parisiskt Vita Bergen, där arbetare som vandrat in till storstaden från landsbygden trängdes i torftiga stugor som klättrade längs sluttningarna.

Jag vet inte varför jag inte besökt parken förr, men först i dag blev det av. Och det var helt rätt dag att göra det på. Det doftade vår i Parc de Belleville, fuktig mylla och grönska. Gul, vit och violett krokus stack upp ur gräsmattan, och i rabatterna blommade gullvivor. Koltrastar sjöng. (Yes, jag har kollat på nätet hur de låter.) Det kändes som vår, vår, vår!

Men det är ingen dag att jubla på egentligen. Frankrike är i chock efter stormen Xynthias framfart under helgen. Dödssiffran har stigit under hela dagen. Senast hade man räknat 52 döda, men det kan bli fler när räddningstjänsten lyckats söka igenom alla de dränkta husen. Enbart i lilla l’Aiguillon sur Mer vid kusten har 29 människor mist livet.

Människors berättelser från stormnatten får håret att resa sig i nacken. En ostronodlare från L’Aiguillon sur Mer berättar i Le Monde hur han och  hans fru vaknade mitt i natten mellan lördag och söndag av ett gurglande ljud “som från en stor vattenläcka”. Men det var ingen vattenläcka. Det var havet som krossat fönstren och var på väg in i huset. I sista stund hann paret rädda sig upp på övervåningen, och vattnet slutade stiga innan det nått dit. Men inte alla hade en övervåning.

Söndag, 28 februari. Jag vaknade tidigt i morse av att rutorna skallrade när stormen Xynthia visslade in över Paris. Under hela dagen fick våldsamma vindbyar träden i Parc de Belleville att svaja häftigt och de små buskarna jag ser genom fönstret att ligga klistrade mot marken. Nere på bakgården har locket blåst bort på en av soptunnarna.

Jag vågade mig ut framåt sextiden på kvällen när vinden hade mojnat. Allt verkade lugnt i kvarteret, trots att ingen tycktes ha följt stadshusets goda  råd att plocka in balkonglådorna innan Xynthia slog till.

Men i andra delar av Frankrike har stormen drabbat hårt. Minst 45 människor har dött, krossade av stormfällda träd eller dränkta när havet vräkte in över byar vid kusten. Tv visar mardrömsbilder av översvämmade hus och gator där vattnet står meterhögt, båtar som vräkts upp på land, tak som rasat in. En miljon människor har som mest varit strömlösa, hundratals flyg ställts in och tågtrafiken försenats med flera timmar.

Och här sitter jag och försöker samtidigt skriva ett avsnitt i nya boken som utspelas i Vieux Nice, den gamla stadsdelen i Nice, under några milda dagar i april. Egentligen hade jag tänkt ta en tur till Nice för att göra lite research, men verkar inte hinna med det innan jag måste återvända till Sverige. Det får bli en annan gång. Under tiden får jag nöja mig med Google Earth och minnen av tidigare besök.

Lördag 27 februari. Stormen Xynthia drar in över Frankrike i kväll. En “osedvanligt kraftig” storm varnar meteorologerna, med vindstyrkor på uppåt 150 km/tim. Det blir inget söndagsbesök på Père Lachaise-kyrkogården. Paris parker och kyrkogårdar är stängda i morgon, och stadshuset manar Parisborna att plocka in balkonglådor och balkongmöber innan Xynthia slår till.

Undrar vad det innebär för året stora jordbruksmässa, Salon de l’Agriculture, som öppnade i dag. Jordbruksmässan är ett måste för alla som älskar den franska jorden. Då hänger lukten av gödsel tung över Porte de Versailles, och blondlockiga Charolaistjurar och mörkbruna bergskor från Aubrac trampar runt i halmströdda bås inne i mässhallarna,  medan mässbesökarna mumsar korv och ost och vin från alla Frankrikes regioner. Av tradition brukar republikens president öppna detta superfranska evenemang, men Nicolas Sarkozy avstod i år. Kanske för att undvika att råka i gräl med mässbesökare som han gjorde härom året. Han skickade sin jordbruksminister i stället. Men bönderna är sura.

I dag var det konversationskurs med Didier, expert på uppsägningar och strukturförändringar, som konversationspartner. Vi hade ett djupt samtal om avgångsvederlag och turordningsregler vid uppsägning, ett hett ämne för oss DN-anställda i dessa dagar. Sedan gick jag i det (ännu) vackra vädret ner mot Rue Saint Honoré och shoppingkvarteren där via de stora boulevarderna.

Jag sneddade genom en av världens kanske äldsta shoppinggallerior - Passage Jouffroy mellan Rue de la Grange Batelière och Boulevard Montmartre. Det är en bedårande liten galleria, uppförd 1845, med vackert mönstrat stengolv och tak i glas och stål. Det byggdes många sådana  passager under 1840-talet, men de flesta försvann i baron Haussmanns stora renovering av Paris 1852.

Köpte en deckare av en holländsk författare, Saskia Noort, efter vägen. Det ska bli intressant, jag har aldrig läst en holländsk deckare förut.