Torsdag, 25 februari. Zut, ett datum som påminner mig om att Parisvistelsen obevekligt börjar närma sig slutet. Trist. En fågel drillar utanför fönstret, det låter mycket vårligt. Typ koltrast. Tror jag, är inte bra på fåglar.

Fler recensioner av Under jorden i Villette droppar in. Liv Beckström skriver positivt i Kommunalarbetaren:

http://www.ka.se/index.cfm?c=91457

Och Cecilia Isberg skriver positivt i Kristianstadsbladet:

Så till något annat och mycket allvarligare. Min första bok om Martine Poirot, Lärarinnan i Villette, har vår tids mest fasansfulla händelse, folkmordet i Rwanda, som mörk klangbotten. I dag har de franska nyhetssändningarna fyllts av president Nicolas Sarkozys besök i Rwanda. Ett försoningsbesök kallas det, och Frankrike har en del att sona. Frankrike stödde den huturegim där folkmordet förbereddes, och många anser att stödet inte helt drogs bort ens när folkmordet pågick. Dominique Sopo, ordförande i SOS Racisme, skriver i Le Monde kritiskt om “samröre mellan /den franska/ statsapparaten och folkmordets institutioner”. I belgiska Le Soir skriver den utomordentliga Colette Braeckman om hur Sarkozy vid sitt besök i folkmordsmuseet i Kigali kommer att se “reproduktioner av Kangura, hutuextremisternas tidning, som tackade president Mitterrand för hans stöd”.

Så sade den franske presidenten “förlåt” till Rwanda, som en och annan hoppats? Inte då.  Han talade om “felbedömningar ” och “politiska misstag”. Påmind om att  Bill Clinton och den förre belgiske premiärministern Guy Verhofstadt tidigare bett om ursäkt för sveket mot folkmordets offer sade Sarkozy att “varje land har sin historia”.

“Må historikerna göra sitt arbete”, sade han enligt Le Figaro apropå sanningen om folkmordet och Frankrikes roll. Hm. Är det inte så den turkiska regeringen brukar säga om det folkmord på armenier som det franska parlamentet gjort det till ett brott att förneka?

Onsdag 24 februari. Det är milt men regnigt och mörkret har just fallit när jag avbryter skrivandet och går ut vid halvsju på kvällen. Ibland har man varken lust att äta något hemlagat i sin ensamhet eller gå  på restaurang och äta en trerättersmiddag efter klockan åtta. (Före åtta äter ingen ute i Paris.) Då går man på kafé, den klassiska franska bistron där man både kan fika och få något att äta.

Den här gången blir det Café Ménilmontant vid boulevarden med samma namn. Klassisk atmosfär, rödrutiga dukar, inrökt tak, breda nedslitna golvplankor på terrassen, mörkt gula väggar prydda med gamla affischer på Mistinguett, Maurice Chevalier, Charles Aznavour och andra storheter, många från trakten. Någonstans har jag läst att Edith Piaf skrev sin världssuccé “Milord” på det här kaféet, och att den handlar om en engelsman som faktiskt levde här.

Klockan sju är jag den enda som äter mat. På terrassen utanför terrassen, nödtorftigt skyddade från regnet av ett flaxande plastskynke sitter rökarna och dricker kaffe eller öl. Medan jag väntar på min sallad läser jag  “Maigret tend un piège”, en Simenon-bok från 1955 om kommissarie Maigrets jakt på en seriemördare i Montmartre.

Den är intressant på många sätt, både för det som förändrats och det som är sig likt. För 55 år sedan fick poliserna klara sig utan mobiltelefon. Men Maigrets medarbetare är inte rådlösa för det. Behöver de ringa när de är ute och spanar störtar de bara in i närmaste kafé och utnyttjar telefonhytten som självklart finns där. Kriminalteknikern Moers har ingen dator till hjälp, men med hjälp av sin samling av branschkataloger och adressregister kan han snabbt komma på vem som tillverkat knappen som slitits från seriemördarens kostym.

Och när inspektör Lapointe lokaliserat mördarens bostad på Boulevard Saint-Germain i 7:e hoppar han in på närmaste kafé för att spana. Det råkar vara Café Solférino, ett ställe som finns kvar och där jag suttit många gånger för att äta, dricka kaffe eller intervjua folk. Tiden går, Pariskaféer består.

Tisdag 23 februari. Det kändes otroligt milt ute när jag i morse sneddade över Place Maurice Chevalier (han föddes i kvarteret) för att köpa min frukostcroissant. Ett dunlätt vårregn föll. Jag kollade temperaturen när jag kom in. Det var 11 grader varmt.

På vägen till matbutiken gick jag förbi en av kvarterets många skolor. Stannade som vanligt för att läsa veckans matsedel för skolorna i 20:e arrondissementet, och som vanligt vattnades det i munnen när jag såg vad de små liven serveras en vanlig skoldag. Först en förrätt, kanske purjolökssoppa, en tonfisksallad, eller i all enkelhet rårivna morötter med vinägrettsås. Så en ordentlig huvudrätt, exempelvis lammgryta med bönor. Därefter, givetvis, ost - en färskost med vitlök och örter, en liten bit camembert. Någon gång ersätts osten av en naturell yoghurt. Till sist kommer självklart efterrätten, vaniljpudding kanske eller sallad på säsongens frukter.

Men de franska skolbarnen har väldigt långa skoldagar. Går jag ut vid halvfemtiden ser jag föräldrar som står utanför skolan och väntar på sina telningar, lågstadiebarn som ser ut att vara en tvärhand höga med rosa eller superhjältemönstrade ryggsäckar. De har ledigt en dag i veckan, det är därför de går så länge de fyra övriga dagarna. Förra veckan klagade Frankrikes Medicinska akademi på systemet - det är inte bra för barnen med så långa skoldagar, anser akademin. Tur att kidsen åtminstone får ordentlig mat.

Måndag 22 februari. Somliga dagar går det trögt att skriva. Jag sitter framför datorn och suckar, tar långa pauser mellan varje mening jag klämmer ur mig. Använder ohyggligt lång tid för att tota ihop ett enda kort litet stycke om en person som står vid stranden i Knokke-Heist och ser ut över havet.

Jag lyssnar flera gånger på Jacques Brels “Le Plat Pays”. Ofta tycker jag att det är den bästa sång han skrivit. Ja, det finns stunder när jag undrar om det skrivits någon bättre sång över huvud taget:

http://www.youtube.com/watch?v=nfyJuRBq1Pk

Eller hur?

Jag funderar på strandpromenaden i Knokke-Heist. Jag har gått där och minns att det fanns ett mönster i stenläggningen, men hur såg det ut egentligen? No problem - med hjälp av Google Earth kan jag praktiskt taget krypa ner på strandpromenaden och studera detaljerna i mönstret. Ett fantastiskt hjälpmedel i sådana lägen.

Vädret i Paris är blåsigt men milt, 9 grader plus, och mildare ska det bli.

Söndag, 21 februari. Lunchträff i Saint Germain med en gammal Brysselkollega. Lång lunch - vi sitter i nästan tre timmar på Café de Paris vid Rue de Buci. Gatan myllrar av människor med vårkänslor. Optimisterna tar en kopp kaffe eller glas på uteserveringen.

För att komma till sjätte arrondissementet och Saint Germain tar jag buss 96 från Rue de Ménilmontant. Från Boulevard de Belleville svänger den in på Rue Jean-Pierre Timbaud, där en stor butik med piffiga muslimska damkläder för alla livets skiften följs av ett par arabiska bokhandlar och en butik med billiga kinesiska leksaker och produkter för hushållet. Lite längre ner på gatan finns klassiska fackföreningshuset Maison des Metallurgistes, där många dramatiska möten hållits sedan det invigdes 1937, mitt under spanska inbördeskriget. Numera är det något slags kommunalt kulturhus.

Så kör bussen genom tredje och fjärde arrondissementen, in i Les Marais. Här är barerna lite snyggare och folk lite mer välklädda. Vid ett bageri som ser trendigt ut står folk i kö ända ut på gatan för något speciellt eftertraktat bröd.

När bussen korsar bron över Seine in på Île de la Cité pekar ett litet barn ut genom fönstret och ropar “Titta, Eiffeltornet!”, entusiastiskt som en amerikansk turist.

Så är vi över på vänstra stranden. Och jag gillar den här delen av Paris också, bokhandlarna på Boulevard Saint Germain, kaféerna, de läskigt lockande skyltfönstren med kläder, skor och handväskor. Men det är nog billigare att bo där jag bor.

Det blir inget skrivet på nya boken i dag. Grubblar över hur jag ska kunna undvika att avslöja alltför mycket när ett par personer träffas. Kommer på lösningen när jag sitter på bussen. Mycket bra.

Lördag 20 februari. I Sverige rasar vinterns värsta snöoväder läser jag. Stackare därhemma! I Paris regnade det när jag gick till bageriet i morse och det var bara nollgradigt ute. Men nu skiner solen, himlen är blå och termometern visar 6 grader plus.

Jag var på konversationskurs i förmiddags. Buss 26, som hittills brukat vara knökfull den här tiden, var halvtom, både när jag åkte till kursen och  när jag kom hem. Väljer parisarna att promenera nu när det är vår i luften? Dagens konversationspartner hette Abdi (typ, jag ändrar lite på namnen), elektronikingenjör med jobb inom försvarsindustrin. Han jobbar just nu med ett projekt som han inte kunde berätta så mycket om utöver att det ska användas av Nato på något sätt.

Vi pratade om Paris historia i stället, något som Abdi visste mycket om. Särskilt om baron Haussmanns väldiga modernisering och renovering av Paris under andra kejsardömet 1852 - 1870. Napoleon III, som bott i London, ville ge sitt sunkiga gamla Paris lika fina parker och ett lika modernt avloppssystem som den engelska huvudstaden. Baron Haussmann verkställde jobbet. Rätt många fick flytta på sig när det gamla gyttret av små hus och krokiga gator skulle ersättas av pampiga, raka boulevarder, och en hel del flyttade till Belleville där jag bor just nu.

En lustig detalj: alla som sett en Pariskarta vet att stadens administrativa distrikt, arrondissementen, är numrerad i spiralform, som en snäcka med låga nummer längst in. Från början var numreringen gjord mer som ett rutnät. Men de välbärgade invånarna i de chica kvarteren mellan Seine och Bois de Boulogne gillade inte att deras arrondissement fick otursnumret 13. De blev så sura att de klagade hos kejsaren, som gav Haussmann i uppdrag att göra något åt problemet. Då uppfann den sluge baronen spiralnumreringen, som gav de chica kvarteren det harmlösa numret 16. Otursnumret gick i stället till fattiglapparna sydöst om Seine - de skulle inte klaga, bedömde baronen. Allt enligt min nye vän Abdi.

På väg ner längs den branta Rue de Ménilmontant tittar jag in i en vintagebutik som ligger bredvid den kambodjanska hämtmatsbutiken. Jag kommer ut 48 euro fattigare - och en svart Yves Saint-Laurentkavaj rikare. Det kan man kalla fynd. Helt andra priser än i den vintagebutik jag annars brukar besöka på gränsen mellan 6:e och 7:e arrondissementet.

Fredag 19 februari. Jag hör att det är snöstorm i Stockholm. Tough shit. I Paris är det för andra dagen i rad VÅR i luften  med blå himmel och milda vindar! Då kan man bara inte sitta inne. Jag tar paus från skrivandet och vandrar  i väg längs Boulevard de Belleville för att ta en espresso på La Vielleuse i hörnet av boulevarden och Rue de Belleville.

La Vielleuse är det mest klassiska av Bellevillekaféer. Det har funnits på samma plats (fast inte i samma byggnad) i  mer än hundra år. Under Pariskommunen 1871 höll de upproriska kommunarderna möten på La Vielleuse. I juni 1918, mot slutet av första världskriget, träffades spegeln ovanför baren av ett skott från tyskarnas långskjutande kanon “Tjocka Berta”. Den spruckna spegeln finns fortfarande kvar.

Belleville är en gammal arbetarstadsdel där de små butikerna och lägenheterna längs smala gator successivt fyllts på genom nya vågor av invandring. Först greker, armenier, sefardiska judar från Nordafrika, tyska judar på flykt undan nazismen. Under tillväxtåren på 60-talet kom invandrarna från Algeriet, Marocko, Tunisien, från Afrika söder om Sahara, sedan vietnameser, thailändare, kineser…

Och hela denna brokiga historia ser jag i dag vid kaféborden på La Vielleuse. Vid ett bord sitter en grupp snitsigt klädda skolfllickor med asiatiska drag och rödtonat hår och fnissar konspiratoriskt. Vid bardisken står en grupp män som diskuterar livligt på (tror jag) arabiska. På min ena sida sitter en smal svart man i kostym och slips ensam med sin kaffekopp. På andra sidan för två gråhåriga damer i 70-årsåldern en intensiv konversation som jag försöker tjuvlyssna på. Men de sitter lite för långt ifrån mig och talar en för utpräglad Parisdialekt för att jag ska uppfatta vad de säger. Utom ett ord - gång på gång höjer en av dem rösten och säger “travailler” (arbeta). Typ “men jag ska säga dig, Huguette, att förr i tiden kunde folk arbeta här i Belleville”, kanske.

Ute på boulevarden drar en strid ström människor förbi för att utnyttja dess utbud av tunisiska bagerier, kurdiska snabbmatställen, kosherbutiker, tvätterier, herrfriseringar med gammaldags barberarstolar, telebutiker, grönsakshandlare och tygbutiker med stuvbitar för 1 euro metern. För en kopp espresso kan jag sitta här en halvtimme och se på folklivet. Det är ett billigt nöje.

Sedan läser jag i en dagstidning att den klassiska franska bistron, kafé med ett utbud av snabba maträtter, är utrotningshotad. Av de 200 000 som fanns 1960 har 135 000 redan lagts ner, och  ytterligare två försvinner varje dag. Lyckligtvis märks inte det på La Vielleuse i Belleville.

Torsdag, 18 februari. Ingvar Engvén skriver för Bibliotekstjänst, BTJ, mycket positivt om min nya bok, Under jorden i Villette, som kommer i bokhandeln i början av mars:

“Under jorden i Villette utspelas i samma fiktiva belgiska stad som föregångarna och undersökningsdomaren Martine Poirot får ett nytt mångbottnat fall att arbeta med. Året är 1994 och en ung journalist på jakt efter sanningen om en omfattande gruvolycka 1956 återfinns mördad på gruvområdet. Ett spår leder märkligt nog till svenska gruvmiljöer i Bergslagen. Med ett rikt persongalleri på båda platserna knyter Hedström intelligent samman en fängslande väv som resulterat i en tät och  sträckläsningskrävande kriminalroman. Den fast samhällsförankrade handlingen är överraskningsrik och spänningsfylld på ett sätt som gör Under jorden i Villette helt likvärdig med fjolårets briljanta Villettedeckare. Hedströms prosa har en tilltalande, stämningsrik enkelhet, verkningsfull inte minst i den livfulla person- och miljöskildringen. Romanen har inspirerats av flera verkliga händelser.”

Dessutom upptäcker jag att Flickorna i Villette ligger på PocketShops topplista för februari, på plats nr 14. Inte illa.

Och dessutom börjar det äntligen kännas som om våren är på gång i Paris - det är milt ute, himlen vårblå på eftermiddagen och regnet som plötsligt börjar strila är ett ljummet vårregn. Vad kan man mer begära?

Tisdag, 16 februari. Ännu en solig dag med minusgrader i Paris. Tv-sändningarna fylls fortfarande med bilder från måndagens ohyggliga pendeltågsolycka utanför Bryssel. I Belgien strejkar lokförare i protest mot arbetsvillkor som de anser kan ha bidragit till katastrofen.

Jag stannar inne och skriver intensivt. Jag närmar mig den kritiska punkt där jag måste avgöra om händelserna i min nästa bok ska ha någon lös beröring med de fasansfulla Brabantmorden i Belgien, en serie aldrig uppklarade våldsdåd, extremt brutala, som slutade med tre fullständigt obegripliga massakrer bland helgshoppande kunder i vanliga dagligvarubutiker.

Problemet är att jag efter att ha läst några böcker om Brabantmorden bara vill ta mig åt huvudet. Hur sjutton ska någon kunna hålla reda på den bisarra samling vapenhandlare, skurkaktiga poliser, korrumperade åklagare, nazistsympatisörer, sexklubbsinnehavare och vanliga gangsters som passerar revy i böckerna som på något sätt knutna till Brabantutredningen?

Som det står i boken “Les tueurs” av Gilbert Dupont och Paul Ponsaers: “Vem hade kunnat tro att i Belgien en tidigare biträdande fängelsedirektör med extremistsympatier skulle fly till Paraguay med hustrun till en åklagare vid landets främsta åklagarmyndighet, bara några timmar efter att en tidigare polis vid gendarmeriet arresterats, anklagad för att ha deltagit i mordet på en högre tjänsteman i landets viktigaste vapentillverkare?” Ja, det kan man verkligen fråga sig!

Gangstrarna, de skurkaktiga poliserna, de korrumperade åklagarna, högerextremisterna och en del fint folk brukade umgås på klubben “Jonathan” i Saint-Gilles utanför Bryssel, gärna under gemytliga former i ett kar med  jordgubbssylt (eller möjligen vinbärsgele, uppgifterna varierar). Allt filmades i smyg. Jag vill inte undanhålla eventuella läsare det Youtubeklipp där man kan se den skumme fängelsedirektören som flydde till Paraguay, en viss Jean Bultot, kastas ner i sylten:

http://www.youtube.com/watch?v=xYo21EU0ZHo

Måndag, 15 februari. Min parisiska kvarterskrog ligger snett över gatan och heter “Les trois marmites”. En vanlig vardagskväll går det bra att slinka in där, men på fredag och lördag måste man boka, annars finns det inte en chans att få bord. Det går förstås rätt fort att fylla en restaurang som bara har 30 platser. Atmosfären är lättsam och avspänd. “Le patron” har röd fleecetröja (det drar genom enkelfönstren) och verkar känna de flesta gästerna, numera inklusive mig. När jag hostade som värst av min utdragna januariförkylning rekommenderade han husets verkligen mycket värmande kycklingsoppa. Maten har aldrig gjort mig besviken. Jag brukar försöka undvika efterrätt, men det är väldigt svårt att motstå husets tarte tatin med vaniljglas.

Men det som slår mig varje gång jag ser mig omkring på “Les trois marmites” är kontrasten mot min stockholmska kvarterskrog hemma på Söder, även den ett ställe där folk från kvarteret gärna slinker in en vardagskväll. Den har lika god mat och lika sympatiskt bemötande. Skillnaden är att den är så oändligt mycket modernare, elegantare och mer genomtänkt designad än den lilla Parisrestaurangen.

På “Les trois marmites” är betongväggarna målade i en ganska ful grön färg upptill. Nertill är de röda. En pelare är mystiskt guldfärgad. Det ligger en del damm i hörnen. Det stör mig inte ett dugg, men det får mig att fundera över en skillnad mellan Sverige och Frankrike som man sällan talar om.

Nästan varje gång jag varit in i ett franskt hem har jag nämligen blivit förvånad över hur odesignat och ibland rent ut sagt stökigt folk har det. Som det par i 30-årsåldern med bra jobb som bodde i en stor lägenhet i ett trendigt arrondissemang och hade en, tja, avspänd syn på heminredning. Inget svenskt övre medelklasspar i 30-årsåldern skulle ha släppt in en utomstående i ett  sådant hem. Inget nyrenoverat kök, inga matchande textilier, inga omsorgsfullt utvalda färgklickar på strategiska ställen, inte ens möbler som passade ihop.

Vad kan man säga om detta annat än Vive la France. Jag misstänker ibland att fransmännen ägnar sig åt att leva i stället för att renovera köket. Och kanske en del annat också. Last time I looked hade Frankrike högre födelsetal än Sverige.