Söndag 14 februari. Fortfarande minusgrader i Paris. Jag hukar över datorn och knackar fram några sidor till på nästa bok. Men solen tittar fram på eftermiddagen. Jag drar ner min nyköpta mössa över öronen och ger mig ut i kylan. Utanför porten möter jag ett ungt par, han i bara ben och shorts. Det låter som de pratar nederländska. Fler än jag som missbedömt vinterklimatet i Paris?

Jag vandrar i väg längs Rue Julien Lacroix mot Rue de Belleville, något jag länge tänkt göra. Här finns kvarter med anor. Edith Piaf föddes under en lyktstolpe på Rue de Belleville, åtminstone säger legenden det. Belleville är en gammal arbetarstadsdel, upprorisk och radikal. Jag passerar Rue Rambuteau där de allra sista gatustriderna stod under Pariskommunen 1871.

Så är jag framme vid Rue de Belleville - och kliver rakt in i det kinesiska nyårsfirandet! Ja, i dag är det kinesiskt nyår, och på Rue de Belleville, numera ett parisiskt Chinatown, firas Tigerns år för fullt. Lyktor i rött och guld vajar muntert över kaféer och restauranger. I folkträngseln på gatan lyfter glada små barn sina drakar högt mot skyn. Inte sedan jag var i Kina har jag sett så många kinesrestauranger på samma gata. Längs trottoaren säljs serietidningar på kinesiska och kinesiska dvd-skivor. Grönsakshandlaren har en skylt på franska och en skylt med kinesiska tecken. En blåsorkester på gatan spelar något som inte direkt låter kinesiskt, men musikerna är klädda i kinesiska dräkter.

Så tar Rue de Belleville slut och mynnar ut i Boulevard de Belleville. Här är folkträngseln ännu större, och jag hör trummor. Trummar man in Tigerns år nere på boulevarden? Nej, det här låter mer som … samba! Jag ser rytmiskt vajande plymer i mitten av gatan. De sticker nätt och jämnt upp ovanför leden av människor som kantar boulevarden, som om de pryder huvudena på väldigt korta dansöser.

Ja, det är inte bara kinesiskt nyår i dag utan också fastlagssöndag, den första av fastlagens tre karnevalsdagar då Europas katoliker av tradition dansar i maskerad extas och tar ett rejält farväl av köttet inför fastans kommande bistra dagar av bön och försakelse. Fast vid karnevalen på Boulevard de Belleville är det mest barn som gömmer sig bakom masker och ansiktsmålning, och de höga karnevalsfigurerna i tåget ser ut att ha tillverkats i skolan.

Men också några vuxna låter sig ryckas med och dansar bakom masker på boulevarden. Sambatrummornas rytmer möter drakarna som flyger och de röda och gyllene lyktorna som vajar över Belleville denna söndag.

(Att denna söndag också är Sankt Valentins dag, Alla hjärtans dag, märks däremot inte i Belleville. Det gläder mig. Jag har ett ont öga till denna sockrat kommersiella fest ända sedan jag för fem år sedan stoppade en hjärtformad röd tvål i munnen på ett hotellrum i Madrid i tron att det var ett geléhjärta.)

Lördag 13 februari. Kyrkogården Père-Lachaise är en av Paris största sevärdheter. Så många berömda människor ligger begravda där – Edith Piaf, Simone Signoret, Yves Montand, Marcel Proust, Honoré de Balzac, Maria Callas, Isadora Duncan för att bara nämna några. Och Jim Morrison förstås.

Men jag har aldrig varit där – fast jag nu bor alldeles i närheten. Och i dag, med strålande sol över Paris och -3 grader ute tänkte jag att det var dags. Jag traskade förväntansfullt i väg längs Boulevard de Ménilmontant fram till den höga kyrkogårdsmuren.

Men tji fick jag. Kyrkogården var stängd! Ett anslag på porten meddelade att tillträde på grund av snö och halka var förbjudet. Endast begravningståg släpps in.

Men det fanns en liten öppning i den stora porten, och skaror av besvikna besökare försökte klämma sig in. På andra sidan porten stod en nervös kyrkogårdsanställd och höll emot.

Intill kyrkogårdsentrén står kravallstaket i stora travar. Undrar vad de används till – är det för att hålla emot anstormningen av Jim Morrison-fans under högsäsong?

Längs Boulevard de Ménilmontant pågår en aktion för de papperslösa, invandrare som sliter hårt i restaurangkök, på byggen och många andra arbetsplatser men saknar alla rättigheter. Men det ser inte ljust ut. Le Monde presenterar i dag de lagförslag som Eric Besson, minister för invandring, integration och nationell identitet, ska lägga fram inom kort. En domstol gav nyligen regeringen bakläxa sedan man spärrat in 123 syriska kurder som drivit i land på Korsika med syfte att förpassa dem ut ur Frankrike snarast möjligt. Olagligt, ansåg domstolen. De 123 kurderna ville söka asyl i Frankrike, och reportage i fransk tv tydde på att de har rätt goda argument för att hävda att de är förföljda i Syrien.

Men avhoppade socialisten Besson kavlar upp ärmarna och kommer med nya tuffa förslag. Bland annat att en utlänning som ska avvisas i fortsättningen bara ska få 48 timmar på sig för att klaga inför domstol, i stället för 30 dagar som det är i dag.

Torsdag och -5 grader ute. Jag, som optimistiskt lämnat vintermössan hemma, stannar inne och skriver.

Stannar upp när jag ser Eva Joly intervjuas i France 24. Norskan Joly, grön EU-parlamentariker och tidigare fransk undersökningsdomare, är en kvinna jag har stor respekt för. Nu pläderar hon mot president Nicolas Sarkozys planer på att avskaffa undersökningsdomarna och låta åklagarmyndigheten ta ansvaret för förundersökningarna. Så gör man rättvisan beroende av makten, säger Joly. Man avskaffar undersökningsdomarna, som är oavsättliga och självständiga, och ersätter dem med åklagare som tillsätts av regeringen och är beroende av regeringsmakten för sin karriär. Vill man bli chefsåklagare vid en högre domstol får man inte oroa makten, säger Joly.

Hon vet vad hon talar om. Mordhotad och med ständigt livvaktsskydd drev hon under flera år förundersökningen om den gigantiska korruptionshärvan kring det statliga franska oljebolaget Elf. Bland de misstänkta fanns makthavare på högsta nivå, både inom ekonomi och politik.

Så tuff har jag ännu inte lyckats göra min egen undersökningsdomare Martine Poirot.

Onsdagskväll betyder konversationskurs vid det bedårande lilla torget Cité de Trévise i 9:e arrondissemanget. Jag tar buss 26 dit, går uppför den branta Rue de Ménilmontant till hållplatsen Pyrenées-Ménilmontant och åker till Cadet nära ändhållplatsen Gare St-Lazare. Man ser mycket av Paris på en sådan bussresa. I början av färden är kvarteren ganska slitna, ”quartiers populaires” med billiga restauranger och lågprisbutiker. Men husen och butikerna blir allt elegantare ju närmare man kommer de stora boulevarderna och de stora varuhusen, Lafayette och Au Printemps.

Att konversera i två timmar med en fransk motpart är lärorikt men tar på krafterna. Två gånger har jag nu parats ihop med konsulten Didier, expert på strukturförändringar och uppsägningar. Vi har bland annat avhandlat fransk och svensk arbetsmarknadslagstiftning, franska deckarförfattare, den franska regeringens otroligt misslyckade kampanj för att få fransmän och fransyskor att vaccinera sig mot svininfluensan, samt den förre premiärministern Dominique de Villepins juridiska vedermödor. Och naturligtvis den stora franska debatten om den nationella identiteten som vi båda har dubier om. Måste återkomma till den senare.

Det började så bra. I går kväll kom jag till Paris från Stockholm för ännu en månad av skrivande och fransk konversation. Min lånade lägenhet i 20e arrondissemanget kändes riktigt hemtam. I morse gick jag till kvartersbageriet för att köpa frukostbröd – en saftig smörcroissant och en ännu ugnsvarm fullkornslimpa. Och snart kommer våren till Paris, tänkte jag  hoppfullt.

Ha! Nu vräker snön ner här. Det är minusgrader. På tv ser jag trafikkaos på de franska vägarna.
Stannar inne och skriver på fjärde Villetteboken i stället, omgiven av bulgariska tågtidtabeller från 1995, temperaturuppgifter från Stockholm midsommaren 1970 och från Istanbul i januari 1995 samt tjocka böcker om de belgiska Brabantmorden, som jag inte ens vet om jag kommer att använda.

I går kväll knackade det på dörren just när jag packat upp. Utanför stod en man i de parisiska sophämtarnas gröna uniform. Han överräckte, förväntansfullt leende, ett kort med en bild av en fet, rödgul katt samt en nyårshälsning från kvarterets renhållningsarbetare. Vad gör man? Klart han fick sin traditionella nyårsslant.

Det händer saker i kvarteret. När jag kom i går kväll var återvändsgränden där jag bor avspärrad för trafik och helt fylld av vita bussar med skådespelar- och sminkloger för inspelningen av ”Un divorce de chien”. Ser på nätet att det är en tv-film om ett par som ska skiljas men hamnar i vårdnadstvist om hunden  Alex.

Min nya bok, ”Under jorden i Villette”, kom från tryckeriet just i fredags när jag var hemma i Stockholm. Jag fick med ett ex som jag tittar på när jag kör fast. Mycket snygg med omslag i lila.