Tisdag, 2 mars. Jag har länge tyckt att det smäller väldigt mycket om mina klackar när jag går på gatorna i Belleville. Ställer mig på ett ben och kollar klackarna på mina Pedro Garcia-boots, men gummiklacken ser ut att sitta kvar. Tills jag till sist kollar ordentligt och ser att det bara är ett gummiskal som finns där. Inuti är gummit så nernött att jag går på spikarna.

Ett problem. Jag vet sedan förr att det är svårt att hitta snabbskomakare i Paris. Tillbringar  halva natten med att leta parisiska skomakare på nätet. Mr Minit tycks mest finnas i förorterna. Kul för dem. Funderar ett tag på att ta mig ut till Ivry eller så, men hittar till sist en nätkatalog som tycks innehålla varenda skomakare i Paris. Sedan är det bara att kolla på postnumret vilket arrondissemang de håller till i, ta fram Pariskartan, kolla in gatan och se om någon ligger på gångavstånd. Detta tar lite tid, men jag hittar ett par i 11e och ett par i 20e.

På morgonen ger jag mig förhoppningsfullt ut med mina boots i en kasse. Det är marknad på Boulevard de Belleville, och ett myller av människor trängs mellan stånd med kronärtskockor, bönor, apelsiner, nötter, korvar, ostar, pilgrimsmusslor, flundror, kaftaner, barnkläder, sjalar, ja det mesta man kan önska sig.

Skomakare 1 kan fixa klackarna. Till i morgon. Jag drar vidare. Skomakare 2 ser lovande ut, en typisk klackbar med sko- och nyckelservice. Tyvärr är det stängt, men en skylt på dörren säger att han är tillbaka “om några minuter”. Jag väntar. Tiden går. Presumtiva kunder kommer, rycker i dörren, går muttrande därifrån. “Han ska vara tillbaka om några minuter”, säger jag hjälpsamt. De ser medlidsamt på mig. “Han gör ofta så där”, säger en dam. Då går jag.

På väg till skomakare 3 går jag längs Rue Saint Maur, förbi den ståtliga kyrkan Saint Joseph, där en banderoll manar menigheten att göra bättring nu i fastetiden. Och där ligger det, skomakeriet jag missat. Det är öppet. På några minuter får jag klackarna fixade.

Sålunda presentabel om fötterna kan jag ge mig i väg till baren på ståtliga hotell Bristol, ett par kvarter från Elyséepalatset, och en träff med K, min mentor i Parisbussarnas värld. Det är annat än barerna i Belleville: kristallkronor, ståtliga blomsteruppsatser, röda soffor, 1700-talsporträtt på väggarna. Människor att fantisera om: vad pratar de om, de tre affärsmännen i soffan bredvid oss? En av dem har en kaskad av smala flätor halvvägs ner på ryggen på sin eleganta kostym. Vem är den unga kvinnan som sitter ensam i en soffa i ett par timmar och ser att vänta på någon?

På väg därifrån passerar vi Elyséepalatset där gallergrinden nu står öppen mot den festligt upplysta gården. Rysslands president Medvedev är på besök. Det blåser nya utrikespolitiska vindar över Frankrike. Presidenten som en gång kallades “Sarko l’américain” kränger krigsfartyg till Moskva.