Martine Poirot
När Martine var yngre tyckte många att hon liknade rocksångerskan Debbie Harry. Det är svårt att tro när man nu ser den korrekta undersökningsdomaren madame Poirot i Armanidräkt och uppsatt hår. Många som arbetat med henne tycker också att hon är sval och svår att komma inpå livet. Men de respekterar hennes integritet, hennes envishet och hennes brinnande rättvisepatos.
Martine föddes 1960 i Brysselförorten Uccle, där hennes far Gustave var kommissarie vid den kommunala polisen och hennes mor Renée var hemmafru, båda med smärtsamma upplevelser i sitt förflutna som påverkat dottern. Renée satt som tonåring under andra världskriget en tid i koncentrationsläger, något Martine fått reda på först nyligen och som ändrat hela hennes bild av sin barndom. Något som präglat Martine mer direkt är de falska mutanklagelser som riktades mot hennes far när hon var tio år och som i några månader vände upp och ner på tillvaron för hela familjen. Där grundlades både Martines lidelse för rättvisa och hennes misstro mot auktoriteter.
Själv har hon inget tyngre bagage än en konflikt med föräldrarna och en olycklig kärleksaffär, båda nog så plågsamma när de pågick. Renée och Gustave var emot att hon skulle läsa juridik på universitetet, och för att komma ifrån grälen och bryta sig loss flyttade hon 1979 till Liège där hon tog jobb som servitris. Där träffade hon Jean-Louis Lemaire, en gift advokat och politiker. Många skvallrar ännu om deras stormiga förhållande, som tog slut när Martine började läsa juridik i Bryssel hösten 1982.
Och sedan 1987 är Martine lyckligt gift med Thomas Héger, professor i medeltidshistoria, som hon träffade på en klubb i Leeds när förhållandet med Jean-Louis var på upphällningen. Samma år som de gifte sig flyttade paret till Villette-sur-Meuse, där Martine började arbeta på en advokatbyrå och Thomas på universitetet. 1992 fick Martine sin efterlängtade utnämning till undersökningsdomare.
Martines föräldrar är båda döda sedan några år, men djupt inom henne finns fortfarande längtan att bli sedd och erkänd av dem. En av hennes drivkrafter har alltid varit drivkraften med den fyra år äldre brodern Philippe, som hon tyckte att föräldrarna favoriserade.
Martine gillar fortfarande kläder och mode, fast det numera blir mer Armani och Jil Sander än ungdomens kreativa experiment med second hand. Hon bär gärna också kläder som hennes brorsdotter Tatia sytt.
Hon lyssnar inte så mycket på musik nu för tiden, men på 80-talet mycket på New Wave och New Romantics.

Thomas Héger
Ingen blev mer förvånad är Thomas Héger, professor i medeltidshistoria vid universitetet i Villette, när hans bok om korsriddaren som grundade Villette började klättra på bestsellerlistorna i Belgien och Frankrike. Numera är han nästan mer känd som författare än som forskare, och det har han inget alls emot. Han vill skriva fler böcker.
Thomas föddes 1956 i Brygge som yngst av fyra barn till den svenskfödda konstnären Eva Lidelius och den belgiske konsthistorikern André Héger. Av sin mamma och sina två äldre systrar har Thomas tidigt fått lära sig att kvinnans plats inte är i hemmet. Han har tillbringat många barndomssomrar hos sina morföräldrar i Dalarna, talar flytande svenska och engelska med svensk snarare än fransk brytning. Det mesta har gått lätt för honom och han har en avspänd inställning till livet men har lärt sig tillräckligt mycket om maktkamp för att klara intrigerna i den akademiska världen och bli utnämnd till professor 1992. Men han forskar eller undervisar mycket hellre än att sitta på möten. Han brinner för sitt ämne, för sanning och rättvisa, och kan bli nästan lika upprörd över oförrätter som inträffat för femhundra år sedan som över det som händer i dag. Han träffade Martine Poirot på en klubb i Leeds 1982 när hon kommit dit för att lyssna på Soft Cell och han var i Leeds för att forska för sin doktorsavhandling. Han föll direkt, men det dröjde ett år innan de blev ett par.

Philippe Poirot
Det mest påfallande med Martines fyra år äldre bror är att han ser så bra ut. Ända sedan han var pojke har okända människor vänt sig om efter honom på gatan, och de gör det fortfarande fast han nu är ganska härjad.
Som barn var Philippe sina föräldrars ögonsten, om än inte fullt så favoriserad av dem som Martine tyckte. Han insåg tidigt att han sexuellt drogs till män och kämpade under tonåren för att dölja det eftersom hans läggning inte skulle accepteras i den konservativa och katolska uppväxtmiljön. I dag släpper han ingen inpå livet. Att dölja sitt innersta är en vana som är svår att bryta, och Philippe har gjort det i nästan trettio år.
Det var hans strävan att passa in som fick honom att under studieåren försöka inleda ett förhållande med väninnan Bernadette Vandermeersch. Philippe insåg snart att det inte fungerade, men då var Bernadette redan gravid och äktenskap enda utvägen för de två borgerligt uppfostrade ungdomarna. Men äktenskapet, byggt på lögner och tystnad, blev en katastrof, trots den gemensamma glädjen när dottern Tatia föddes 1978.
Liksom sin syster är Philippe jurist. Han arbetade som försvarsadvokat i Bryssel tills han 1985 tog jobb i EU-kommissionen, lockad inte minst av de goda möjligheterna att arbeta övertid och slippa komma hem till Bernadette. Det var under den tiden han började ta amfetamin för att kunna arbeta dygnet runt. Rätt snart blev han beroende av det. Sedan båda föräldrarna gått bort 1988 begärde han skilsmässa från Bernadette, men i stället för att börja ett nytt liv fastnade han i sitt missbruk och blev av med jobbet.
Att återfå den förlorade kontakten med Tatia blir hans drivkraft för att återuppbygga sitt liv, särskilt sedan Bernadette gift om sig med den förmögne Bert Demeester. Philippe är livrädd för att Bert med sina pengar ska ta Tatia ifrån honom. Därför började han 1993 arbeta i en hotellbar i Bryssel samtidigt som han fick kontrakt på en rivningslägenhet. Men det är bara en början för Philippe. För Tatias skull vill han bli rik, och han tror att han vet hur han ska bli det.

Tatia Poirot
Tatia Poirot är osäker på mycket men fullständigt övertygad om en sak: en dag kommer hon att bli Belgiens nästa stora modeskapare, jämbördig med Ann Demeulemeester, Dries van Noten och Martin Margiela.
Tatia, född 1978, är dotter till Martines bror Philippe. Hon bor i Vilvorde utanför Bryssel med sin halvbror, sin mamma Bernadette och hennes nye make Bert Demeester, förmögen ägare till en kedja delikatessbutiker. Hon avgudar sin far och har aldrig förstått varför han efter föräldrarnas skilsmässa försvann ur hennes liv under flera år tills hon själv återupptog kontakten. Hon känner sig ofta udda och utanför och markerar det genom att klä sig och sminka sig i utstuderad gothstil. Mode och kläder har varit hennes stora intresse ända sedan hon var liten flicka. Hon finkammar loppmarknader och antikvitetsaffärer efter plagg att sy om och hon syr kläder både åt sig själv och åt Martine. Styvfadern Bert ogillar hennes planer på att börja på modeakademin i Antwerpen efter gymnasiet, och tycker hon ska skaffa sig en ordentlig handelsutbildning i stället. Men Tatia tänker inte låta det hindra henne. Hon försöker ibland spela ut föräldrarna mot varandra, men lider av den dåliga atmosfären mellan dem. Martine är viktig för henne, inte minst som länk till Philippe under åren då de inte hade någon kontakt.

Tony Deblauwe
Tony Deblauwe börjar bli omtalad i Belgiens krogvärld. Han äger den framgångsrika restaurangen Blinda rättvisan (”À la Justice Aveugle”) i Villette och numera också ett par restauranger i andra städer, allt oftare rekommenderade i kända krogguider. Men trots hans affärsframgångar finns det många som undrar varifrån pengarna till Tonys krogrörelse kom från början.
Tony, född 1951 i Bryssel, har nämligen en något oortodox bakgrund. Han blev tidigt föräldralös och växer upp på barnhem sedan hans mor, en sömmerska som ibland prostituerade sig för att dryga ut sin magra inkomst, avlidit när han var fem år. I tolvårsåldern började han begå småbrott, snatterier och så småningom inbrott, för det mesta på egen hand. Han åkte fast första gången vid ett villainbrott i Uccle 1966. Den polis som grep honom var Gustave Poirot som frapperades av den unge inbrottstjuvens intelligens och tyckte att han borde få en chans. När Tony ställdes inför ungdomsdomstolen åtar sig Gustave att låta sin egen familj bli stödfamilj åt Tony. Men fast Tony kände stor tacksamhet mot Gustave Poirot och blev vän med hans barn fortsatte han begå brott tills han 1982 fälldes för en serie kassaskåpskupper. Det blev en vändpunkt för Tony. När han kom ut efter fem år gifte han sig med fängelsebibliotekarien Pascale Legrand, gick en kockutbildning och började arbeta på restaurang. 1989 köpte han en nedgången krog intill Justitiepalatset i Villette och döpte den till Blinda rättvisan. Den blev snabbt populär. Men pengarna från kassaskåpskupperna återfanns aldrig, och därför går det fortfarande rykten om Tony. Hans hustru Pascale avled i cancer 1991.

Sophie Lind
Sophie, född i Bryssel 1946, är Thomas äldsta syster, internationellt känd regissör och skådespelerska som liknats både vid Ingrid Bergman och Simone Signoret. Hon har brunnit för teater och film sedan de tidiga tonåren. Den svenske regissören Eskil Lind upptäckte Sophie när han 1965 skulle filma Strindbergs ”Folkungasagan” och sökte någon till rollen som den svenska drottningen Blanche av Namur. Han blev förälskad i den unga Sophie Héger och skrev om sitt manus så att filmen kretsade kring hennes rollgestalt. Sophie gifte sig med Eskil Lind och de fick sonen Daniel 1966 samtidigt som filmen ”Blanche av Namur” får priser vid flera internationella filmfestivaler. Eskil Lind gjorde ytterligare två filmer med Sophie, ”Fröken Julie” och ”Karin Månsdotter”, innan paret efter fem år gick skilda vägar. Sophie flyttade då till Dalarna med sonen och blev medlem i en fri teatergrupp. Efter några år flyttade hon vidare till Paris för att gå en regissörsutbildning och fick sitt genombrott som regissör 1979 med en uppsättning av Poulencs ”Karmelitsystrarna” vid festivalen i Avignon. Hon var under några år gift med en italiensk regissör och skådespelare och har haft flera andra förhållanden, men första platsen i hennes liv har alltid sonen och teatern.

Julie Wastia
Julie är Martines notarie och högra hand, född 1966 i Villette. Hon kommer från en släkt med dåligt rykte i staden. Hennes morfar Bernard Wastia är skrothandlare med tvivelaktigt renommé, hennes mormor Marie är torghandlerska med spådomar och abortpiller som sidoverksamhet medan hennes morbröder Bruno och Jerry säljer begagnade bilar och ryktas ha maffiakontakter. Julies mamma Josette har dock i stort sett brutit med sin familj, bor i Bryssel och driver en frisersalong med många kända kunder. Vem som är far till dottern har hon aldrig avslöjat, och Julie har växt upp hos morföräldrarna tillsammans med sin yngre kusin Jean-Pierre, son till Bruno. Hon var duktig i skolan, särskilt i matematik, och gillar ordning och reda. Att hon tidigt bestämde sig för arbeta inom rättsväsendet beror mycket på de historier hennes mormor berättat om en ung militäråklagare som efter andra världskriget friade Bernard Wastia från anklagelsen att ha samarbetat med de tyska ockupanterna. Hon gillar tanken på en rättsapparat som behandlar alla lika. Efter gymnasiet arbetade hon ett år som sekreterare på en advokatbyrå innan hon anställdes vid Justitiepalatset som sekreterare vid åklagarmyndigheten. Efter några år klarade hon framgångsrikt av det prov som gjorde att hon kunde få det juridiskt ansvarsfulla arbetet som notarie. Hon både skäms för sin släkt och identifierar sig med den. Hon är fast besluten att en dag ta reda på vem som var hennes far.

Christian de Jonge
Som ung spelade Christian de Jonge kompgitarr i ett rockband, men numera tar han sällan fram gitarren annat än i hemmet. Det händer dock att hans gamla grupp återförenas för att spela på en klubb i Ixelles, den stadsdel i Bryssel där Christian föddes 1954 och tillbringade hela sin uppväxt. Hans far var brevbärare, och Christian arbetade ett par år vid posten innan han bestämde sig för att söka in vid polisen.
Han inledde sin karriär vid den kommunala polisen i Bryssel, men flyttade till Villette när han fick chansen att bli kriminalkommissarie vid Justitiepalatset där. I dag är han den polis som Martine Poirot helst samarbetar med. Han är lugn och metodisk, en bra arbetsledare som ger sina medarbetare utrymme och ser deras starka och svaga sidor. Han kan verka fyrkantig och konservativ men är prestigelös och aldrig rädd för att ompröva sina ståndpunkter och börja om på nytt i en utredning.

Han är gift med Claudine, som driver blomsterhandel vid järnvägsstationen i Villette, och har två tonårsbarn.

Annick Dardenne
Få av Annick Dardennes poliskolleger vid Justitiepalatset i Villette vet att hon 1977 var omslagsflicka på franska Vogue, klädd i en broderad blus från Yves Saint-Laurents ryska kollektion. Hon har länge mörkat sitt förflutna, och hennes utstuderat anonyma framtoning gör det svårt att ana att kriminalinspektör Dardenne en gång varit modell i Paris. Men Annick, född 1962 i Ostende vid den belgiska kusten, ”upptäcktes” som femtonåring av en känd fotograf och gjorde snabb karriär i modellbranschen. Det tog dock slut när Annicks bästa vän Marie blev mördad och våldtagen på ett slott utanför Bordeaux vid ett drog- och spritdränkt party med flera kändisar inblandade. Mordet, som förblivit olöst, fick Annick att bestämma sig för att bli polis. Marie dog i hennes famn, och Annick gick länge i terapi för att komma över minnet. Hon började träna judo för att bli av med känslan av maktlöshet och började så småningom tävla framgångsrikt. Hon tycker om polisarbetet och har en talang för att vaska fram det väsentliga ur stora mängder information. Hon är också skicklig på att servera både halvsanningar och rena lögner med öppen blick och ett ärligt leende.